Att lyssna fullt ut är en nästan osynlig aktivitet. Den kan beskrivas som ett mottagande som ger plats åt sådant som finns och sådant som inte funnits förut, alltså som funnits men inte uppmärksammats förut. Det komplicerade flöde som man öppnar sig för när man lyssnar. En övning i ödmjukhet: jag kan aldrig skapa den här komplexiteten, det här flödet, alla de här motrörelserna och variationerna på en gång. Och så mycket som jag inte ens hinner uppfatta…
Att lyssna innebär att inte ha kontroll, att ge upp sina föreställningar för att kunna öppna sig. Samtidigt måste vi strukturera den information som når oss via våra sinnen – också våra inre sinnen, till exempel skrivsinnet, om vi för ett ögonblick leker att det finns ett sådant. Det sker till stor del automatiskt. Vi är tvungna att strukturera för att inte bli psykotiska. För att inte allt ska strömma bort onåbart och meningslöst.
Om att lyssna är en sorts balansakt. Vad är då att höra?
Om jag ska uppfånga något nytt måste jag avstå från det jag vet. Annars kan det jag redan vet sålla bort det nya eftersom det inte kan uppfattas i de kända kategorierna. Att höra kan vara: att inte veta. Resultatet av lyssnandets balansakt mellan kontrollöshet och strukturering. Eftersom lyssnandet är ett mottagande handlar det också om beredskap. Att lyssna är att ta in och ge rum. I min egen kropp. Jag måste vara villig till det.
Ordet lyssna är en nybildning av ordet lyss, som är presens av ’lyda’, som i preteritum heter ’lyddes’, står det i min etymologiska uppslagsbok. Ordet lyda är en bildning till ’ljud’, alltså ursprungligen ’lyssna’. Jag slår upp ordet ljud och läser att det ”återgår på en rot med betydelsen höra, jfr 1. lyda, lyss, lyssna, 2. lytt, lyhörd, lystra”. Ordet höra är av dunkelt ursprung, står det i Våra ord. Det finns ingen vidare hänvisning, bara släktorden hörsel, hörsam, hörsamma. Det är som en ringdans mellan orden. Man måste gå med i den för att kunna förstå.
Om att lyssna, för mig, är att avstå från det jag vet. Om att höra är att inte veta. Hur kan jag då veta att det inte är det när jag skriver? Nej, det är inte det – stryk – det är något annat, som jag inte hört (än). Jag lyssnar efter något som jag inte vet vad det är. Men jag kan – i alla fall ibland – höra att det inte är det eller det eller det…
Ur essäsamlingen Hur många gånger kan en historia dö, Bokförlaget Korpen 2020
Comments